Kärlek!
En kärlek av stål
Hans hus.
Väggana kantas fortfarande av bilder på dom ihop.
Hennes lukt har försvunnit i takt med bladens gröna färg och de numera bruna bladen skänker numera ingen glädje.
bilderna stirrar på mig ibland men jag försöker att inte tänka på dem. Jag försöker att känna mig välkommen här och han gör inget för att motverka det. Han välkomnar och värmer med mjuka ord och varma händer.
timmen är egentligen aldeles för sen men musik och hans hejdå-kyssar håller mig vakna.
Den mannen för mig till en tid bortom motorvägen
Underbara man
Egentligen Känns mina fingrar tomma!
Känns som om hela min själ snarare liknar ett trassel än klara rena tankar.
Älskling du skapar trassel i mig.
Inte nödvändligtvis på ett negativt sätt men jag vet inte alltid hur man hanterar det. Hur jag ska hantera dig.
Du har mitt hjärta i din hand fast du inte vill tro det.
Du skapar så många olika känslor i mig att dom inte får plats.
Jag älskar dig så att mina ögon fylls av tårar. Ibland av glädje, ibland av oro och ibland av osäkerhet och rädsla.
Jag är så jävla rädd....
Det är mitt fucking jävla stora fitt problem det är att jag är så jävla RÄDD
Kärlek
Den glider mellan mina fingrar likt äggvita.
Jag har svårt att greppa vad som är vekligt.
Bara en sak är jag säker.
Jag älskar honom, han min man.
Min min min!!!
att älska honom
"är det verkligen vi nu? eller a det kanske det har varit länge, men är det verkligen du och jag nu?"
Vi har varit på vår första semester ihop nu. Underbart!
Natten håller mig.
Medans natten timmar springer in i min famn formar den mig.
Gör mig fundersam, vissa gånger kall men framförallt naken.
Jag vet inte varför. Under dagen skaps tankar, ord formuleras och handlingar utförs. När natten gör sitt starka intrång ska allt detta packas ihop i min hjärna vändas och vrida på, analyseras och värderas, laggas i fack.
Han är min man har är mig kär. Han, han, han.
Det e fan inte bara, jag kan inte vara kär, jag vet inte hur man älskar en annan människa, jag vet inte hur man släpper in någon i mitt hjärta. Jag blir galen.
min själ är trött och behöver få vila i hans varma underbara famn.
Jag älskar dig, min man.
ögon av stål
Kan inte kräkas mera ord
Msn denna underbara tekningska acessoar, Jag slänger med ord till höger och vänster. Allt medans mina vänner försvinner från sina datorer mot den varma omslutande sängen ökar mitt begär efter att blogga igen.
Han finns där i mina tankar, mina drömmar och i mina vakna stunder. Han håller om mig och andas mig tungt i nacken. Timmarna flyger medans vi förlorar oss i varandra.
Dom har flyttat isär, dom har tagit ett steg mot att leva utan henne men han har inte valt bort henne, dom bråkar inte, dom är överens dom är bästa vänner. Frågan är nu om det finns en plats för mig i hans värld eller om han bara måste sakna henne en stund.
Kan jag finna en plats i mitt liv för honom? Mitt liv är högljudt, färgstarkt oroligt och ibland flyende. Kan vi hitta en plats att vila på ihop? Ska vi åt samma håll?
Rädsla
Någon har ringt till henne och sagt exakt hur många nätter vi har spenderat ihop var hur och när.
Jag tittar mig mer än en gång om dagen över axeln och förföljelsemanin är nära
Orkar inte
Flyttfågel
När jag vaknade i morse upplyste telefonen mig glatt om ett sms.
Ring när du kan, ring mig! Puss
Jag kliade sömnen ur ögonen och med sömen fortfarande som ett tjockt täcke i min hals klickade jag vant fram hans nummer.
Hans röst lät skadad va tårar och uppgivenhet. Som om natten hade tagit en del av hans vardag och kört den genom en blender.
Nu är allr satt i rullning. Vi har pratat och gråtit under natten. Slutsatsen var att vi ska gå delade vägar.
Mina tankar snurrar och mina ben blir svaga.
Ok, jag vet inte vad jag ska säga Haakon jag finns här om du vill prata.
Ja det kommer jag behöva. Men just nu har jag inte så många ord att uttala.
Kan vi ses ikväll?
Ja, ring mig när du är klar på jobbet.
Ok, puss
puss
Att vara rädd för dagen.
Igår spenderade vi fyra underbara timmar på havet, medans solen gav oss sina första varma strålar lärde han mig att hantera ett kastspö utan större framgång.
Orden leker mellan våra läppar. Våra tungor börjar forma allt mer djupa ord.
H: Vad vill du med det här?
A: Jag vet inte, jag kan bara lova att det här är något jag vill låta ta tid. Jag varken kan eller vill stressa. Det finns så mycket jag inte vet om dig. Men att jag älskar dig är något som står skrivet allt för stort i mitt huvud.
H: Det måste få ta tid, jag är fortfarande gift. Men något säger mig att det här är speciellt. För första gången i mitt liv är jag svartsjuk. Du gör något med mig jag inte kan förklara.
A: Jag vill bara att du lovar mig en sak: Lämna inte henne bara för mig, det måsta vara ett beslut du tar eftersom du inte älskar henne.
H: Att vi går delade vägar handlar inte om dig. Det handlar om mig och henne.
Vågorna vaggade oss åter in i ett lugn.
Några ord är sagda, många finns kvar och väntar på rätt tillfälle.
Tystnaden av betänketid.
Åter igen slås jag omkull.
Våra möten blir allt mer intensiva
Han håller om mig och säger att han älskar mig
Jag blir varm
Han ger mig stöd
Vi spenderar timmar med att bara prata om det förflutna
Mina händer känns små i hans
Haakon har tagit första steget mot en skillsmässa....
Närmare?
När vi går där brevid varandra kommer frågorna allt tätare. Vi ser på varandra med tårar i ögonen och taggar fortfarande kvar på våra kroppar efter den trånga stigens snår.
Kommer vi våga ta steget ut på stora vägen.
Att skilja sig tycks ha blivit en tanke.
Han är ett beroende
Inte längre
Jag behöver honom vid min sida, jag mår bra av att se honom, jag smälter i hans armar och jag kan stirra oavbrutet på telefonen i väntan på honom.
Am I going insane???
