Älskarinna....

Jag finner mig själv i allt mer suspekta situationer.

I eftermiddags när TV:n stod och brummande med sitt vanliga hemtrevliga tempo ringde telefonen. Jag tittar på skärmen och ser att det är Eveline.

Hej?!

Hej det är Eveline

Hej hej, e allt bra med dig?

Jo då bara bra, vad ska du göra ikväll?

Ja du jag ska väll fortsätta springa runt i ren rastlöshet och sappa mellan dåliga program.

Ja, om du har lust får du gärna komma upp och äta middag, vi ska kolla lite TV och käka.

Vi? Ja det låter väll trevligt

Jag, brorsan och grannen. En timma är det ok?

Jo, hur bra som helst. Ses då.

Ska jag bli mördad eller har hon vänt om helt? Behöver jag en skottsäker väst?  

Oroliga tankar sitter fast i min hjärna.

Vad vill han egentligen?

Kastar jag mig själv in i en lek jag inte kan reglerna för?

Är det en lek för honom?

Hur ser han på mig, när alla dörrar är stängda och bara han kan se på det?

Tror han att vi kan skapa något eget en dag eller är det bara ett tidsfördriv, något han söker som han inte kan få av henne?

Hur ser jag på det här?

Vill jag starta något ute i dagen eller är det bara lagom kittlande bakom den varma tryggheten av väggar/skott/bildörrar????

Mina frågor är många, men det tycks aldrig finnas en plats att uttala dem, aldrig utrymme till att försöka finna ett svar.

Handlar det om tid??

När jag vaknade imorse var kroppen helt utmattad av gårdagen rus av alkohol och av att ha honom nära en hel kväll.

Jag drog mig till minnes en konversation från natten luddiga timmar:

Line: Jag tror att han älskar dig på riktigt.

Det kändes som en visp snurrade runt i magen på mig

Line: Han sa det förut, att han älskar dig alltså.

Jag försökte skratta bort bubblorna i mig och sa

Ja han älskar mig som vän, det har han sagt förut.

Hon tittade på mig skakade på huvudet och fortsatte sen prata om något annat jag inte minns.

Flera timmar senare lutar sig Line, min vän sig nära mig och säger

Jag vet varför du dras till honom, du kommer aldrig kunna köra över honom, men han vågar fortfarande visa en mjuk sida

Jag gick mot baren och beställde en whiskey, inte för att jag behövde mer sprit utan för att få fundera.

Var det så enkelt?

Hade hon på bara några få timmar lyckats lista ut svaret på frågan jag ställt mig själv tusen gånger

Jag drar i mig whiskeyn och beger mig tillbaka till bordet.

När jag nästan var klar på jobbet gick jag ut i matsalen för att se till att mina gäster fick bästa möjliga servicen

Då såg jag honom, han satt med ett par vänner längre in i rastaurangen, Kavaj skjorta och ett par jeans som satt underbart. Jag berättade för mina vänner att jag skulle hem och pudra näsan men att jag skulle skynda mig tillbaka.

När jag hade satt på mig mina 10cm pumps tittade jag mig i spegeln och tänkte lägger han inte märke till mig idag gör han det aldrig.

När jag kom i satt han redan vid samma bord som mina vänner och han hade tagit med sig ett helrör som en ursäkt att slå sig ner.

När jag gick över golvet såg jag hans och även andras blickar följa mina steg.

OJ! Blev hans reaktion.

Det var nog för mig.

Morgontimmarna springer förbi och medans motorn avger ett för mig rogivande oljud kan jag inte låta bli att stirra på honom.

Mannen som håller mig vaken för sent på nätterna 
Mannen som får mig att vilja avge ett äktenskapslöfte varje gång han har min hand i sin.

Till en början försöker tjejerna bemästra det här med fisket. Han är lugn som vanligt, det tycks smitta av sig och snart har dom börjat få snitt på det.

En underbar mogon.

Helgen har varit tung. Många timmar stirrandes i väggen med tårar rinnandes ner för mina kinder medans jag har försökt förstå att mormor har lämnat denna världen.

Har därför varit skönt att ha två underbara vänner här.

Haakon hade lovat att ta med oss på en lite tur runt i skärgården här.

Efter att vi vaknat och ätit en frukost bestående av lite för mycket mat klädde vi på oss nog kläder för att överleva en istid.
Luften hade den där fantastiska krispigheten bara en kuststad kan få på morgonen.

Solen lös i ögonen när vi gick den korta vägen ner till hamnen där han stod med motorn igång, håret lite morgonruffsig, en cigg i ena mungipan och dom blåa ögonen gnistrande av solljuset.

Mina knän blev svaga jag tittar ner på min skakande hand och viskar jag nästan ohörbart det är Han.

Dem tittar på mig och räcker fram sina händer för att hälsa.

Vill bara få dagen att gå. Ska möta två vänner som kommer på besök om fem timmar, hur ska jag få dom att gå?

Jag har redan prövat med gamla beprövade metoder som TV, the, datorn och ett bad.

Ett glapp pip från min telefon

Jag ser fram emot båtturen med dina vänner imorgon, mest för att få spendera tid med dig!

Jag läser smset 10grr . Svarar

Tänker på dig.

Vad är det du gör med mig?

Varför sitter jag paralyserad med telefonen stirrandes mot mig i 10min med förhoppningar om att den ska ge mig ett svar på en fråga jag inte ens kan formulera.

Varför skapar du en saknad och en känsla i min mage varje gång kysser mig hejdå du går igenom dörren.

Varför kan jag inte bara lämna det åt gårdagen? Varför finns du alltid kvar hos mig? Varför vill jag alltid vara i dina armar?

OK L för det första så var det Haakon som skrev "Tack det gjorde ont. Tack" Men självklart är det så att jag sårar med mina känslor, inget jag döljer eller försöker skriva bort.
Men vad gör jag då?
Har du varit kär? Att slänga ord som "det finns massa andra killar" Ja du kan ställa 1000 andra killar/män men det finns ingen som får mig att känna som han gör.

Idag tog jag hans hand och sa

Jag vill lära känna dig, jag vill veta allt om dig. Inte bara det sorglösa du visar ute. Jag vill lära känna även dom smutsiga bitarna. ALLT.

Han tittade på mig med ögon fyllda till brädden av lite rädsla, osäkerhet och en hel del kärlek.

Ett varmt leende och en puss var det jag fick till svar.

Var leendet en invit eller bara ett sätt för honom att få andrum, få plats för avstånd.

Smsen poppade upp i mitt huvud hela tiden.

Vad händer nu då? Har han känslor?

Fan han har ju fru. Ne Andrea det går inte.

Jag var tvungen att  slänga iväg ett sms.

H:Jag vill inte att någon ska bli sårad av mig. Just nu sårar vårt beteende din fru

Pip

H: Va vad menar du med det? Vad får dig att skriva så?

A: Jag menar bara att den dagen jag hittar man vill jag känna att jag förtjänar en man som är trogen och du vet att jag redan har svårt att lita på människor. Detta gör ju inte det hela lättare

H:Tack, det är gjorde ont. Tack

Fan har han känslor? Jag är förvirrad och vet inte vilken fot jag ska stå på. Tankarna snurrar. Hans fru, mig, Haakon, hans fingrar och mun som med lugn och enkelhet kåtar upp mig till tusen varje gång dem rör min hud, mitt samvete känns nersmutsat men känslorna kvarstår. 

Min tanke idag har varit att verkligen avsluta allt detta.

MEN....det krossar han lättare än ett tunt glas mot betonggolv.

Jag vill inte skrämma bort honom men idag kan jag inte hålla fingrarna i styr. Han är borta på jobb så jag vet att han är själv.

Smset som just lämnade min telefon lyder

Fan jag borde inte men kan inte låta bli att skicka detta sms. Jag saknar dig allt för mycket när du är borta

Väntar.... Nu pep det till.

Samma här

Känns underbart på många sätt med samtidigt vet jag att  I just raise the bets.

Mitt hjärta står på spel

Efter att magsjukan har hållt mig i stadigt grepp har jag funderat mycket på "Lyckliga slut"

Finns det,

Vad är ett lyckligt slut,

Kan vi välja att få ett lyckligt slut,

Eller kan vi ha flera lyckliga slut?

Är livet verkligen så enkelt, att allt vi vill ha är just detta, ett lyckligt slut?

Jag kan inte för min värld tro att allt vi behöver för att lägga den sista bokstaven i lyckligt slut är en man. Jag vill inte tro att det är så enkelt.

Samtidigt får tiden utan honom mig att känna, känna för mycket? som idag har jag haft nära till panikångst attacker.

Jag börjar inse att mina känslor inte bara är inställda på väskap utan att amors-pil har hittat mig.
Även om den bara snuddat vid min arm är jag fortfarande träffad.

Jag gjorde klart det som var kvar. Kvällen var lika lugn som jag trodde och servisen för kvällen skyndar hem och ber mig låsa när jag går.

Vi är kvar ensamma. Efter ca 10min tystnad tittade han på med väntande blick, som om han väntar på att jag ska fråga. Som om orden är för svåra att bara haspla ur sig och behöver en fråga för att lockas ur honom.  Så jag sa

Jag vill veta allt

Han tittade fortfarande tveksamt på mig.

Sen spottar han ur sig allt som om det var ett gift.

Det här var det värsta vi har haft under våra 11år. Hon känner mig och vet att hon ska ta mig när jag är skitfull för då är jag sämst på att diskutera och argumentera, hon motade in mig i ett hörn i natt och jag viste inte hur jag skulle ta mig ur. Så jag sa att du är kär i mig.

Sen tittar han på mig med en blick som säger mig att det inte är någon ide att bli arg för han har stängt av den kanalen.

Jag skrattade och sa

Som om jag, JAG skulle vara kär i dig
 

Han kontar med att

Men vad skulle jag säga då?

Så nu hatar hon nog mig ännu mer om det nu är möjligt"

Jaja jag försökte skaka av mig det hela. Skrattade mer men hör mig själv skratta ett plastigt skratt, ett skratt som får mig börja undra om jag ljuger för mig själv.

Börjar jag få känslor för honom?

Förlåt, jag vet att det blev ett jätte långt inlägg.

Efter att ha stirrat på ett blank "papper" i ca 50 min  slog tanken mig:

Vad gör man när fingrarna vägrar röra sig i takt med tankarna? Tog låten slut, är dom två obligatoriska danserna redan över? Har mina tankar slutat föra mina fingrar framåt? Eller har dom bara hamnat i baktakt?

Han, Haakon pratar i sömnen, när mitt namn under en och samma natt slipprat mellan hans underbara läppar tre gånger uppstår det problem!

Jag har en hagelbössa och hon vet vart den är så akta dig.

Dom orden kom ur hans mun inatt, meningen var kanske att få mig att skratta, men jag börjar bli orolig över att det kanske fanns en del sanning i det han sa!?

Jaha vad gör jag nu?  

Vad kommer hända, tankarna snurrar runt snabbare än bladet på en stavmixer.

Morgonens samtal gör att jag bitit ner naglarna så att dom gör ont. Direkt effektivt kan jag ju inte kallat mitt arbete idag.

Så kom han ner till jobbet.

Han går med mig ut och tar en cigg. Han ser lugn ut, nästan för lugn. Men när jag möter hans blick så har hans ögon har en glimt av oro.

Jag frågar hur det går. Han tittar lite på mig och säger

Jag har klarat mig ur jobbigare saker än det här...

Vad ska det betyda då? Att han har haft Älskarinnor förut?

Han ringde mig i förmiddags när jag som bäst ligger med näsan i min kudde. Jag svarar lite sömndrucket

mmm Andrea

 Du det är inte bra...

Vad är det som inte är bra?

Jag känner en klump av oro bildas i min mage.

Hon har sett smset och tar det inte så bra...

Jag drar mig till minnes ett sms jag kastade iväg igår, ett sms med lite för många uppenbara ord i.

Vad kommer hända nu????

Han ringde mig i förmiddags när jag som bäst ligger med näsan i min kudde. Jag svarar lite sömndrucket

mmm Andrea

 Du det är inte bra...

Vad är det som inte är bra?

Jag känner en klump av oro bildas i min mage.

Hon har sett smset och tar det inte så bra...

Jag drar mig till minnes ett sms jag kastade iväg igår, ett sms med lite för många uppenbara ord i.

Vad kommer hända nu????

Jag damp ner i en barstol bredvid honom sent igår.

Han tittar på mig med trötta ögon, ögon som normalt sett alltid har en livsgnista som skiner ända ner i min själ. Men idag var det bara dött. Han fångar upp min blick och säger
Kör mig hem.

Givetvis ska jag göra det. Vi sätter oss i bilen som så många gånger förut.

Han tar min hand och säger

Kör mig bara hem, jag orkar inte mer idag

Medans mörkret följer oss hem till honom vill jag fråga vad det är som inte stämmer, Men den tunga fuktiga och tryckande luften tycks inte ge mig något tillfälle för detta.

Känns som om denna fantastiska människa som börjar fylla mina tankar lite för mycket.

Jag närmar mig honom med både hjärta och händer. Men han tycks avvaktande, som om han inte vill att jag ska röra honom, varken i hjärtat eller i kroppen.

Frustrerande när natten vi "nästan hade sex" fortfarande ligger färskt i sinnet.

Hans händer rör mig så fort dom får lov. Men mina tycks vara ett hot för honom.

Vad är det han är rädd för?

Under nattens bilstund säger han "Vi" om oss, han rättar sig snabbt skratta och säger

Haha ne något "vi" kommer det ju aldrig finnas hahahaha

Ett skratt som i verkar ha en form av nervositet i grunden. Jag skrattar med men tänker samtidigt

Oj vad menar han nu?.

Kanske jobbar den överanalytiska delen av mig hjärna sönder varje ord, rörelse och blick han ger mig. Försöker jag skapa ett mellanslag, en plats där vi kan få andas och bara ge varandra allt.

Eller finns det faktiskt ett VI??????

Så satt vi där igen, i bilen med ögon glittrande av alkohol och åtrå till varandra.

Jag kan bara inte bortse från den känslan han skapar när han kysser mig på halsen och smeker mitt bröst och sen leker med tungan över min bröstvårta. Det skickar stötar igenom min kropp jag aldrig känt förut.

Jag berättade om den nya arbetssituationen. Han tittar på mig och säger "jag vill ha dig kvar, jag hoppas att du vill vara kvar!" Mitt hjärta hoppade ett skutt.

Min hjärna bygger rosa luftslott och jag tycks inte kunna stoppa snickrarna från att bygga...

Idag vaknade jag, tog ett djupt andetag och insåg: jag är ledig, inget på agendan.

Fan va härligt.

Så vitt jag vet är alla friska och kan jobba. Jag låg kvar i sängen en stund och bara myser. Så ringer telefonen, jag kollar FAN det är kökschefen nu ska jag säker jobba iaf. Jag svarar fast hela kroppen säger NEJ. Han pratar på ett tag.

Så frågade jag rakt ut: Ska jag jobba??? Nej nej svarar han.

"Jag har fråga till dig: Jag vill erbjuda dig en tjänst som Ansvarig i köket"

Måste ta en cigg och lugna nerverna. Men återkommer snart.

Igår fann jag restaurangchefen sittandes ensam i restaurangen. Han fipplar med några papper ur något som en gång var tre prydliga högar.

 Jag går målmedvetet fram mot honom, släpper inte hans blick för en sekund och säger;

"-Du ska ha en sak jävligt klart för dig. Du har fan inte en aning om vad jag har gjort och inte gjort med honom ELLER????

Han tittar tyst, kanske lite skrämt mig tillbaka i ögonen och jag fortsätter lugnare;

-Ne,j bra, då ger du fan i att snacka massa skit.

Jag ger honom ingen egentlig chans att svara, vänder bara på klacken och går med bestämda steg ut i köket igen. Mina fingrar darrar när jag öppnar skåpet, byter om och går hem.

Vi träffas just nu en del, kanske rent av mycket. Så mycket att folk faktiskt börjar höja på ögonbrynen, speciellt på jobbet där känslan av att skratta bort det hela inte kommer fungera länge till,

vi ger varandra långa blickar på jobbet,

står nära varandra i hamnen,

våra händer smeker lätt varandra när vi möts i affären.

Åge går in för det ganska hårt och ger pikar att jag ligger med honom ganska ofta. Utan att Haakon får höra ett knyst. Jag undrar varför, vågar dom inte skämta med honom utan tar mig som skulle vara svag??

Då jävlar ska dom få se på kvinna som kan stå emot!

Styrka, mitt ess i rockärmen, min styrka är skapad av flyttar, motgångar elaka vänner och min yrkesroll. Inte alltid lätt att vara kvinna i mitt jobb som kock. Finns ganska många män som sett ner på mig, klappat mig på huvudet och sagt det klara du aldrig lilla gumman. Ibörjan fick det mig att ifrågastätta mig själv:
 
Kommer jag klara det?

Är det värt att få slåss så för varje steg i utövandet av min passion?

Svaret kom ganska snart

Jag kommer aldrig ge upp , bara kämpar på. "Winners nerver quit and quiters never winns"

Min värld skakas återigen.

Just som jag trodde att jag visste hur jag ska hantera den här historien kommer han fram. Han tar tag i min arm och sätter mig ner vid ett bord lite avsides.

Han flackar lite med blicken och mummlar att han inte kan säga.

"Säga vad då" far det genom mitt huvud.

Jag tittar honom rakt i ögonen, greppar hans arm och säger
"Vi är vänner och ska kunna säga allt, så prata".

Han flackar med blicken igen men klämmer till slut ur sig
"Vill du fortsätta med det där?"

Hmm med vadå? är min första tanke.  Efter att ha mött hans blick förstår jag att han menar vårat "nästan sex".

Jag kan inte låt bli att svara ett lätt darrande "ja.."

Uppdaterar mer när jag lugnat mina nerver något..

Skervs under en sen timme i natt:
Jag mötte jag de båda på en fest. Både Han och hans för mig hittils mer eller mindre okända fru. Jag gick fram till dem och bad att få prata med frugan. Medans vi går ett par korta steg känner jag nervositeten sprida sig i min kropp.

Vi sätter oss vi ett bord och jag slänger ur mig orden snabbt slavigt och snubblande "han är nice men nej jag stöter inte på honom. Jag vet inte vad du har hört men jag ville ta det med dig direkt."

Hon svarar med
"Jag läste smset och jag fattar inte vart Åge fick det ifrån, jag blev skitförbannad jag har inte sagt något och åge ska jävlar imig inte komma och tro att han vet något jag har inte ens reagerat över det" .

Lugnet spred sig än en gång i min kropp.

Även om förkylningen håller mig i ett hårt grepp så är det är en bra dag idag.

Rädslan håller min kropp i ett fast grepp och ett sms slank just iväg till honom där jag skrev

"Fan, jag hoppas att vårt öldrickande och efterfest ihop inte skapat några problem. Fick höra idag att hon är arg."

Jag har precis vaknat och mottagit ett samtal från restaurangchefen som uttryckte att "Haakons fru och två andra har sagt att de inte tycker det är bra och att jag är med honom. Du får ju förstå att frugan blir arg"

Minnet av gårdagens eller närmare bestämt dagens tidiga morgon smyger sig på. När vi smyger in i köket. Eller fan, smyger, vi sjunger för full hals och är nog allmänt störiga..

Den bekanta ångesten sprider sig i min kopp när jag spelar upp minnena från igår och jag tror jag återvänder till min säng ett par timmar till nu.

Efter detta träffades jag och Haakon på ett antal fester och efterfester utan att något har häne.

 Jag har inte ifrågasatt det hela med tanke på att jag kände till hans civilstatus, men självklart är det frustrerande. Något ofullbordat och trånande gömmer sig i mitt huvud när jag ser honom.

Senast var det efter en lång natt med flaskan och en tjejkompis som han dök upp igen. Åter hamnade vi själva, men jag hade givit mig fan på att inte fortsätta utan att han visade vägen så jag höll mig snällt på min kant. När klockan började närma sig frukosttid på jobbet tittade han på mig och frågade om vi inte skulle svänga in!?

Väl tillbaka från sin semeser tog det inte lång tid innan vi hamnade på ännu en efterfest. Min ångest var lika lätt att blås bort som sanden från ett solvarmt ben. Vårt mod och vår åtrå fick näring av varje öl, varje shot och varje drink som slank genom våra magar och ut i blodet.

Även denna efterfest slutade med att vi fann oss lämnade ensamma. Det oskyldiga pussandet övergick till händer, läppar och tungor som lärde känna varandras kroppar. Pirret väckte min tidigare halvsovande kropp , oskyldigheten bleknade. Lusten tog över.
Jag kunde känna suset av mina egna hjärtslag medans våra varma, nakna kroppar snuddade vid varandra.

 Så när jag äntligen trodde att jag skulle få känna honom i mig sa han..

 "Nej".....

Jag vaknade dagen efter med solen i mina ögon och jag vet inte om det var spriten eller ångesten som gjorde det, men spydde gjorde jag iaf.

I mitt dunkande huvud ekade orden."Fan, fan Andrea en gift man"

Bakfyllan hängde tungt och släpandes runt mina axlar den dagen. Han hade åkt på semester med sin fru och skulle vara borta i 2 veckor. Trots det fanns Han hela tiden i mina tankar.

Han som kysst mina läppar ömma han som skapat värme i min kropp. Men tillsammas med de tankarna fanns även minnet av mitt ångestladdade illamående. Vad hade jag hamat i.. och vad skulle jag göra?

Väl framme i huset övergår efterfestens folkmassa till fyra. Jag drar med mig honom ut och vi står nära och pratar länge, för länge tycker jag till slut.

Jag vänder mig upp mot hans ansikte, ett ansikte format av hav, vind, skratt och tårar och säger "Tycker du att vi ska pussas nu?"

Han ger mig ett leende och svarar med att kyssa mig.

Nästan två timmar flyger förbi. Nervositeten över hans fru växte medans pussarna smekte mina läppar.

Inne i stugan förvandlades gin-flaskan till berusning medans vi berusade varandra.

Efter att natttimmarna seglat iväg och den ena ciggen efter den andra samlats i det redan överfulla askfatet knackade verkligheten på.

En bartender sticker ut huvudet och frågade honom om vi inte skulle gå till hans lilla hus och dricka GT. Jo det skulle vi, och med lyckorus och berusning i samma blodomlopp drog jag med mig en tjejkompis och gick mot huset.

Vi går nära på den lilla gatan, en gata jag aldrig vill ska ta slut. Hans arm vilar varmt och rogivande mot min axel. Så tittar han på mig som om han tänker kyssa mig. Inget händer.  

Det är här, på väg mot efterfesten, mitt i mina rus, det kommer fram.

Han är gift...

Efter vår förra kväll såg jag honom ett par gånger utan att egentligen prata med honom, vi båda var för upptagna med vårat eget.

Men så en kväll där musiken höjdes i takt med att spriten rann ner så började blickarna flyga. Först aningen osäkert, sedan djupare och längre. När han tyckte att vi hade glott tillräckligt(för direkt diskreta var vi inte) kom han fram med ett klassiskt snett leende och frågade om vi skulle ta en rök.

Han kunde lika gärna ha sagt "Ska ut gå ut och dela ett paket cigg" för det var ungefär så länge vi blev kvar där ute...

Den kvällen spenderade jag två timmar av samvaro med denna man. Vi lutade oss över en "ringes" eller två och lät tiden flyta iväg...

Mitt intresse växte och redan efter ett par minuter insåg jag att detta är en karismatisk man. Ett skratt man inte glömmer och en ingrodd dialekt jag då och då inte förstår!

Han har det många kallar "det" utan att veta om det, jag såg det. Han har pondus, är stark men med en blick som säger att det finns ett stort hjärta där inne.

Kanske var det kännsla av att han var onåbar som startade mitt intresse!?
 

När jag gick hem den natten var jag mer än säker på att denna man SKA jag ligga med!!!

I det ögonblicket, första gången han klev in i mitt liv tänkte jag "Honom ska jag hångla med".

Jag kanske till och med tänkte "ligga med".  Sen hann jag inte tänka så mycket mer innan det var dags att återgå till det varma köket där stressen från de stark tillströmmande gästerna slog honom ur tanken.

Någonstans långt bak i mitt undermedvetna hade dock hans bild etsat sig fast. Mystisk. Oförklatbar. Ofrånkomlig.

Ett par dagar senare gick jag ut i matsalen för att byta ett par ord med restaurangchefen om kvällen. Så satt han plötsligt åter vid baren. Han, som jag ännu inte visste något om. Han som bara fanns där som en mystik i mitt liv.

Jag såg bara ryggtavlan på honom men viste ändå att det var han! Chefen pressenterade oss för varandra, vi mötte trött varandras blickar, log ett leende och skakade hand. Haakon-Andrea

Resan hade redan här tagit sina första små försiktiga steg.